Lyssna, andas, låt syret nå varenda cell i din kropp.
Bless this morning year @Spotify

Tjocka stickade tröjor och halsdukar, rostade kastanjer från Frankrike, värmeljus, morgondimma, varmt kryddat vin, raggsockar, paraply, mörk choklad, te, löv och pussar.

Matilda:
Hej! Jag undrar om du går på folkhögskola nu? Hur tycker du det är? Är det högt tempo/stressigt/svårt/enkelt/roligt? Eller hur är det? :) Jag funderar nämligen själv på att gå på folkhögskola då jag inte har något slutbetyg från gymnasiet... Du får gärna svara som en kommentar på det här inlägget!
Jag hoppas att du mår bra, kram!

Svar: Ja det gör jag! Folkhögskola är jättebra. Alla stöttar varandra och är supersnälla! Studierna går ut på självutveckling vilket jag tycker är underbart då vi alla är olika och har olika förutsättningar. Om du funderar på att läsa upp dina betyg/behörigheter så rekomenderar jag Folkhögskola varmt. Lycka till! <3

Det är hemskt att se frisk ut fysiskt fast vara svårt sjuk psykiskt. Jag hatar det.
Känns som om min huvud inte sitter ihop med resten utav kroppen..

Hoppas ni mår bra <3

Efter första sittning (5 timmar) <3<3

Fina saker en vanlig vardag:

Ensamstående pappor.

Busschaufförer som vinkar till varandra.

Gamla gubbar som handlar 1 banan och lite yoghurt på ica. Tänker hur de sitter hemma sen och mumsar i sig.

Frost i hästmanar på morgonen.

Pojkvänner som kysser sina flickor på pannan.

Jag är så himla tjock...
Vill skära, skära bort allt fett. Vill försvinna, dö, spy, springa tills jag inte kan andas.
Ligga i en skog och ruttna bort.

Positiva saker:

• Kom in på folkhögskolan!

• Börjat dagsjukvård några gånger i veckan på vuxenpsyk + är oftare på anorexi-mottagningen.

• Världens sötaste tjej (som tydligen läser mitt skräp här) kom fram till mig igår och kramade om mig. (Visste inte vad jag skulle göra. Så, förlåt om jag var konstig.)

• Aktivitetsersättning från försäkringskassan för att jag är sjuk.

Negativa:

• Mitt huvud är värre. Är mycket mer deprimerad nu.

• Hatar mitt utseende, kropp och tankar mer än någonsin.

• Min bästa vän flyttar till Norge.

Tänkte på en grej. Eftersom jag inte är speciellt anonym på bloggen och öppet pratar om hur jag mår och svarar på vilket helvete anorexi är så känner säkert många igen mig om de ser mig. Förut har det varit skrämmande men nu ser jag det mer som att jag kan stå upp och ge lidande ett ansikte. Menar självklart inte att någon ska tycka synd om mig eller något sånt. Mer att det ger en verklig bild av en sjukdom som så många lider av men som ständigt tystas ner. Jag är inte stolt men jag orkar inte skämmas mer.

Bild tagen sep/okt 2010 BMI: 10.7

matmatmatmatspyspyspy

 

Igår när jag stod och väntade på bussen hem kom en kille fram till mig.
"Måste bara säga att du är så vacker, kan inte slita blicken ifrån dig."

Jag bara stod där, stammade fram ett tack och ville börja gråta.

Jag känner mig alltid osynlig eller att alla ser mig som en otäck varelse.
Men han såg mig. Någon såg mig!

Bild: December.26.2010                 Tror jag hade gått upp 8 eller 10 kg..
Idag är min vikt ungefär densamma... kanske något kilo mer. Otroligt hur mycket bättre kroppen känns. Vill säga en viktig sak till de som försöker nå sjuka mål med sin vikt + "note to self".

Man blir inte lyckligare (och definitivt aldrig nöjd). Uppskatta dig för den du är, jobba med vad du har och visa att du är vacker i ditt eget skal.

Varm luft. Mjölkvita ben på en tjej som trampar förbi på en röd cykel. Det blåser lite och körsbärsträdens blommor släpper sina blad. Jag låtsas att det snöar trots tjugotre graders värme. Jag tänker alldeles för mycket. På livet, alla människor, djuren, träden och döden. Jag tänker på min cyklamen hemma på fönsterhyllan, hur den kryper ihop av värmen och torkan för att jag glömt att vattna den. Så blir jag orolig och ledsen för att den ska vara död när jag kommer hem. Jag tänker på alla de djur jag inte ätit under de år jag valt bort kött och automatiskt kommer jag alltid tillbaka till samma punkt. Död. Varje tanke jag tänker slutar oftast med död. Som om min hjärna är inprogramerad på att alltid avsluta allt med icke-existens. Vad är existens? Är det att vara vid liv, njuta och känna sig levande eller leva, plågas av sin egen existens och känna att det inte spelar någon roll? Existerar man bara för att någon ser en eller finns man ändå fast ingen ser att du går förbi? Slutar djuren på köttfabriker existera för att vissa människor väljer att blunda för var deras mat kommer ifrån eller lever de fortfarande i hemsk misär?

Min vikt står fortfarande still. Medicinering ökas. Doktorn frågade om jag hör röster..Hjälp, NEJ..jag är inte psykotisk!

Jag tror att jag håller på att gå sönder..

Jag är ute och går mycket och nu har mitt vänstra knä och högra höft börjat kännas som knivar efter en lång promenad. Mitt skelett är skört, jag ramlar ihop. Får jag inte gå mina promenader så dör jag. Det gör så ont att jag får bita ihop, ibland sticker jag in mina naglar i handen för att tänka på något annat..