Varm luft. Mjölkvita ben på en tjej som trampar förbi på en röd cykel. Det blåser lite och körsbärsträdens blommor släpper sina blad. Jag låtsas att det snöar trots tjugotre graders värme. Jag tänker alldeles för mycket. På livet, alla människor, djuren, träden och döden. Jag tänker på min cyklamen hemma på fönsterhyllan, hur den kryper ihop av värmen och torkan för att jag glömt att vattna den. Så blir jag orolig och ledsen för att den ska vara död när jag kommer hem. Jag tänker på alla de djur jag inte ätit under de år jag valt bort kött och automatiskt kommer jag alltid tillbaka till samma punkt. Död. Varje tanke jag tänker slutar oftast med död. Som om min hjärna är inprogramerad på att alltid avsluta allt med icke-existens. Vad är existens? Är det att vara vid liv, njuta och känna sig levande eller leva, plågas av sin egen existens och känna att det inte spelar någon roll? Existerar man bara för att någon ser en eller finns man ändå fast ingen ser att du går förbi? Slutar djuren på köttfabriker existera för att vissa människor väljer att blunda för var deras mat kommer ifrån eller lever de fortfarande i hemsk misär?