Jag skulle vilja ge er alla en stor varm kram. Jag menar det verkligen.

Jag avundas eran styrka, livslust och goda tankar. Jag är inte någon förebild eller någon med visa ord. Det är ni som är det. Varje dag, för mig.

Ni är så himla fina.

Sval kväll. Vårkväll.
Vibbrationer efter dagens värme, ett kittlande mot huden.
Doften från kyligt, fuktigt gräs. Knivskarpt, berusande.

Jag är dagen, natten, timmar och minuter. Jag är bara en existens, ingen alls, en ande. Svalans skärande skri, gröna äpplen, dropparna på ett paraply och jasmin-te. Önskan om att vara ett med allt. Önskan om att lämna en rutten kropp.

Längtan efter en vind som för mig bort.

Morgonens dos...

Jag är livrädd. Har gått ner över 3 kg redan.. Öppenvården hotar med inläggning igen då man inte får ha mindre än BMI 14 där. Måste gå upp..måste finnas. Men jag är så trött, vill bara somna in.

Broccolin har börjat växa i mitt fönster. När solen värmer jorden ska jag plantera dem.

Jag skrev ut mig själv. Klarade inte mer.

Händerna skakade när jag skulle äta upp ett äpple. Efteråt kändes det som om jag hade svikit hela min värld. Jag hade förstört genom att äta, få lite mer kraft, leva kanske en dag till. Jag hade svikit min ena halva. Den halvan som ville ge upp och dö. Den halvan som trodde att mitt liv kunde försvinna obemärkt. Jag kunde slå mig själv många gånger, tänka att jag måste sluta vara mitt eget monster. Men innuti var det någon som stod och skrek åt mig; Dö idiot, dö! Så länge jag åt lite, vägde sjukt lite och mådde sjukt dåligt kändes det som om det var allt jag var värd. På något sätt kändes det bra. Att jag fick vad jag tyckes förtjäna. Mitt liv blev lättare att hantera. Smärtorna i hela kroppen blev som vilken vardaglig sak som helst. Jag slapp gråta för att jag var så utmattad, jag slapp bry mig om saker som jag annars tyckte var jobbiga, jag orkade helt enkelt inte ens oroa mig över saker. Jag kunde inte le, inte skratta och som sagt, inte gråta. Jag var ingenting och jag gillade det. Jag älskade det för att jag var så trött på att vara ledsen och rädd.

Jag såg tjejer på tv och i tidningar som var sjukt smala, jag läste om anorexi men fattade inte själv att jag där. Inte förens första dagen på sjukhuset när jag duschat och såg mig i spegeln efteråt. Jag kommer ihåg att jag nästan svimmade, allt jag såg var en utmärglad kropp. Min hud var grå och det fanns inte en enda milimeter fett på hela kroppen. Min redan stora avsky över mig själv växte på några sekunder. Jag satte mig ner på golvet och kände att allt blev svart. Jag tänkte; nu finns jag inte mer...

Jag läste om Isabelle Caro. Vi hade nästan samma BMI.

Idag åt jag frukost med Toru Okada. En gammal vän vars värld jag ofta längtar till. Mitt och Harukis eget lilla paradis nerskrivet på åttahundra sidor. I mina drömmar vrider också världen upp sig. Som inatt då jag vaknade av ett knarrande, knackande inom mig, i mitt eget huvud. Kanske har jag också en liten nyckelfågel i mitt inre. En liten envis varelse som dag för dag vrider upp mig, som en gammal klocka. Någon som säger att jag måste finnas, att jag har något som finns att kämpa för.

Den hårda snön som envist ligger kvar ser blå ut i kvällsljuset. För några minuter sedan såg jag de sista strålarna från solen. Fort försvinner den ner över berget och lämnar vackert lite färg mellan trädtopparna som en kall och blåmärkes-likande tyst minut innan ljuset dör. Kolsvart tecknas träden och avger hårda kontraster. Nu hörs det skrik från psykos avdelningen under och jag ryser, undrar varför denna kvinna skriker. Jag har ångest, kan nästan inte sitta still..jag tänker på att jag snart ska sitta och tugga, svälja och bli ihjäl-stirrad utav en sköterska under två timmar.

Idag när jag grät slöt jag ögonen och lyfte huvudet uppåt. Jag föreställde mig att det var värmen från Indiens sol som brände i pannan på mig. Jag längtar så efter luft, liv och färger. Jag längtar efter människors vackra ansikten, främmande språk och nya dofter.

Idag tillåts solen skina. Jag öppnade fönstret inne på toaletten, dels för frisk luft, dels för att lyssna på hur morgonen låter. Jag har glömt allt som jag uppskattade innan jag kom hit. Jag har glömt att det finns en värld utanför där ständigt liv pågår. Det känns overkligt för mig att tänka på människor som går till jobbet på morgonen. Hur de väcks av en ilsken signal, dricker sitt morgonkaffe och skyndar sig iväg. Är de lyckliga? Vad kommer de sedan hem till? Jag hoppas att många har en familj att längta hem till.

Jag låg vaken större delen av natten. Tänkte på min tjugoårsdag som närmar sig. Kände mig otroligt ledsen och jag skämdes inför mig själv. Jag rörde vid mitt mitt eget ansikte, mina fingrar var iskalla. Vem är jag i denna kropp och vad jag har jag gjort med mitt yttre skal? Jag tänkte på hur jag vanvårdat det som ska skydda själen och hur liksom livets alla svårigheter lätt lyckats tugga sig igenom dessa tunna hinnor. Samtidigt kände jag en otrolig styrka. Hur har jag klarat allt? Jag förstår nu; att mäniskor är otroligt starka. Var starka med mig.

"L'hibernation est un état d'inactivité et la dépression métabolique chez les animaux, caractérisé par une température inférieure du corps, une respiration plus lente et plus faible taux métabolique."