matmatmatmatspyspyspy

 

Igår när jag stod och väntade på bussen hem kom en kille fram till mig.
"Måste bara säga att du är så vacker, kan inte slita blicken ifrån dig."

Jag bara stod där, stammade fram ett tack och ville börja gråta.

Jag känner mig alltid osynlig eller att alla ser mig som en otäck varelse.
Men han såg mig. Någon såg mig!

Bild: December.26.2010                 Tror jag hade gått upp 8 eller 10 kg..
Idag är min vikt ungefär densamma... kanske något kilo mer. Otroligt hur mycket bättre kroppen känns. Vill säga en viktig sak till de som försöker nå sjuka mål med sin vikt + "note to self".

Man blir inte lyckligare (och definitivt aldrig nöjd). Uppskatta dig för den du är, jobba med vad du har och visa att du är vacker i ditt eget skal.

Varm luft. Mjölkvita ben på en tjej som trampar förbi på en röd cykel. Det blåser lite och körsbärsträdens blommor släpper sina blad. Jag låtsas att det snöar trots tjugotre graders värme. Jag tänker alldeles för mycket. På livet, alla människor, djuren, träden och döden. Jag tänker på min cyklamen hemma på fönsterhyllan, hur den kryper ihop av värmen och torkan för att jag glömt att vattna den. Så blir jag orolig och ledsen för att den ska vara död när jag kommer hem. Jag tänker på alla de djur jag inte ätit under de år jag valt bort kött och automatiskt kommer jag alltid tillbaka till samma punkt. Död. Varje tanke jag tänker slutar oftast med död. Som om min hjärna är inprogramerad på att alltid avsluta allt med icke-existens. Vad är existens? Är det att vara vid liv, njuta och känna sig levande eller leva, plågas av sin egen existens och känna att det inte spelar någon roll? Existerar man bara för att någon ser en eller finns man ändå fast ingen ser att du går förbi? Slutar djuren på köttfabriker existera för att vissa människor väljer att blunda för var deras mat kommer ifrån eller lever de fortfarande i hemsk misär?

Min vikt står fortfarande still. Medicinering ökas. Doktorn frågade om jag hör röster..Hjälp, NEJ..jag är inte psykotisk!

Jag tror att jag håller på att gå sönder..

Jag är ute och går mycket och nu har mitt vänstra knä och högra höft börjat kännas som knivar efter en lång promenad. Mitt skelett är skört, jag ramlar ihop. Får jag inte gå mina promenader så dör jag. Det gör så ont att jag får bita ihop, ibland sticker jag in mina naglar i handen för att tänka på något annat..