De tvingar i mig mat hela tiden, det känns som om jag äter konstant..

Den hårda snön som envist ligger kvar ser blå ut i kvällsljuset. För några minuter sedan såg jag de sista strålarna från solen. Fort försvinner den ner över berget och lämnar vackert lite färg mellan trädtopparna som en kall och blåmärkes-likande tyst minut innan ljuset dör. Kolsvart tecknas träden och avger hårda kontraster. Nu hörs det skrik från psykos avdelningen under och jag ryser, undrar varför denna kvinna skriker. Jag har ångest, kan nästan inte sitta still..jag tänker på att jag snart ska sitta och tugga, svälja och bli ihjäl-stirrad utav en sköterska under två timmar.

Idag när jag grät slöt jag ögonen och lyfte huvudet uppåt. Jag föreställde mig att det var värmen från Indiens sol som brände i pannan på mig. Jag längtar så efter luft, liv och färger. Jag längtar efter människors vackra ansikten, främmande språk och nya dofter.

Bästa dagen på länge..får börja gå på toaletten själv. Blev så glad att jag grät när de sa de. Har även börjat med äta 1 mål mat nu. Halv portion + näringsdryck. Jag kallsvettas när jag äter ovh mina tarmar känns som om de ska vridas sönder i magen. Men vill härifrån så otroligt mycket och det finns bara ett sätt att gå tillväga..

Jag ska göra mig fri.

Sitter och tittar ut på de frostiga träden. Solen får allt att se så vackert ut. Om jag ändå kunde känna värmen från den. Idag har jag inte sagt ett enda ord, jag mår inte alls bra. Idag är det precis 3 månader sedan jag blev inlagd. Frukosten imorse var det jobbigaste på länge. Gröt och 2 stora smörgåsar. Jag grät i slutet för att det tog emot så mycket i magen. Men jag tänkte att om jag inte äter den sista hälften så måste jag dricka ett stort glas näringsdryck som mättar ännu mer och smakar hemskt (tjock, varm, smält glass). Redan efter 3 små skedar gröt och 2 tuggor på den ena smörgåsen var jag redan mätt.

Känner mig så otroligt dum, hur svårt kan det vara? När jag tänker på den dagen jag ska börja med lunchen också får jag panik..frukosten kommer inte hinna lägga sig innan det är dags för mer. För nu när jag får sond-näringen vid 11 är jag fortfrarande övermätt och mår hemskt illa, men då slipper jag ju iallfall tugga-svälja-känna lukt och smak.

Jag hoppas att det ska gå, jag VILL att det ska gå. Vill inte vara här mer, jag längar hem.

Jag klarade frukosten. Valde sojayoghurt-frukosten. Skakade dock i slutet bara för att jag var så mätt och mådde så illa. Kändes som om maten aldrig skulle ta slut. Samtidigt satt en sköterska mitt emot och granskade mig noga så att jag fick i mig varenda smula..

Nu vill jag bara dö, min mage gör så ont.

Då är jag flyttad till psyk. Känns overkligt och jag mår dåligt. Mer regler och övervak. Har iallfall fått ett eget litet rum med utsikt över berget med skog. Ingen tv eller toalett på rummet.

Känns som om jag skulle kunna gråta hela tiden.

På tisdag eller onsdag börjar "ätandet". Kommer att få börja med att äta frukost. Känns läskigt och sjukt mycket men också bra eftersom jag troligen kommer känna mig mer som en människa igen.

Frukost (vegan) ger ca 500 kcal motsvarar 1 påse Nutrision:

Alternativ 1
1 port havregrynsgröt
1,5 dl sojadryck
2 msk sylt
2 skivor mjukt bröd (av limpa)
30 g Tartex eller liknande
10 g veg. margarin

Alternativ 2
2 dl sojayoghurt
1 dl flingor
1 skiva mjukt bröd (av limpa)
5 g veg. margarin
15 g Tartex eller liknande
2 dl juice

Idag tillåts solen skina. Jag öppnade fönstret inne på toaletten, dels för frisk luft, dels för att lyssna på hur morgonen låter. Jag har glömt allt som jag uppskattade innan jag kom hit. Jag har glömt att det finns en värld utanför där ständigt liv pågår. Det känns overkligt för mig att tänka på människor som går till jobbet på morgonen. Hur de väcks av en ilsken signal, dricker sitt morgonkaffe och skyndar sig iväg. Är de lyckliga? Vad kommer de sedan hem till? Jag hoppas att många har en familj att längta hem till.

Jag låg vaken större delen av natten. Tänkte på min tjugoårsdag som närmar sig. Kände mig otroligt ledsen och jag skämdes inför mig själv. Jag rörde vid mitt mitt eget ansikte, mina fingrar var iskalla. Vem är jag i denna kropp och vad jag har jag gjort med mitt yttre skal? Jag tänkte på hur jag vanvårdat det som ska skydda själen och hur liksom livets alla svårigheter lätt lyckats tugga sig igenom dessa tunna hinnor. Samtidigt kände jag en otrolig styrka. Hur har jag klarat allt? Jag förstår nu; att mäniskor är otroligt starka. Var starka med mig.

Knappt 1 vecka kvar här. Knappt 1 vecka kvar tills jag hamnar på psyk. Små cell-liknande rum med små fönster, hårda sängar och skavda väggar där människor ligger tyst och bara stirrar ut i tomma intet, petar sakta och tyst i maten, vrålar ut sin ångest på nätterna. Kanske får jag inte ens ett eget rum. Ingen tv, ingen egen toalett och när jag nu ska gå är det övervakning som gäller. Fastän jag alltid lyder, aldrig spytt, aldrig försökt träna bort en enda kalori. Så är jag är tydligen likadan som alla andra med samma ord på pappret. Svälter mig för skönhet? Skulle inte tro det va...mer för att slippa mig själv.

Jag orkar inte ha ont, jag orkar inte se min kropp bli större, jag orkar inte uthärda en enda dag till, jag orkar inte stirra in i väggen, jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte att vara störd, jag orkar inte, jag orkar inte...

Jag är ful, äcklig, svullen och tjock. Jag är ohälsosam, dum i huvudet och är inte värd ett skit. Varför fick jag inte bara försvinna?

Förlåt för att jag är så hemsk och konstig. Förlåt.

"L'hibernation est un état d'inactivité et la dépression métabolique chez les animaux, caractérisé par une température inférieure du corps, une respiration plus lente et plus faible taux métabolique."

Seriöst...kan ett par ben se mer krokiga och missbildade ut?Det finns INGET fint med att vara så smal. Kom ihåg det. Har förresten hittat ett nytt tidsfördriv; stickning.

1. Hur började din sjukdom?
Svar: Har mått psykiskt dåligt nästan hela livet, men en dag för lite över
1 år sedan vaknade jag upp och bestämde mig för att långsamt försvinna.


2. Hur ser en vanlig matdag ut för dig, när du är hemma och får bestämma själv?
Svar: Har inte varit hemma på 2½ månad. Men innan jag kom till sjukhuset kunde en dag se ut såhär tex:

Frukost: 1 port gröt (1 dl havregryn + 2 dl vatten), ½ dl sojamjölk, ½ dl hallon
Lunch: ½ äpple eller 1 clementin
Middag: 1 dl kokt råris, 1 dl bönor i 1 dl tomatsås

+ att jag rörde på mig nästan hela tiden.

Nu hade jag dock ätit mycket mer och helt annorlunda tror jag.

3. Vad lyssnar du på för musik?
Svar: Mest post-rock som Sigur rós och EF, men även Björk, Lykke li och Röyksopp.

4. Har du någon dold talang?
Svar: Jag är ganska bra på att rita.

5. Låter konstigt, men vill du bli frisk? Och är beredd på att äta och gå upp i vikt.
Svar: Nu vill jag väldigt gärna bli frisk. Jag VILL äta, jag VILL leva hälsosamt och ha en fungerande/välmående kropp.

6. Hur känner du dig när du ätit? Äcklig? Misslyckad? Rädd?
Svar: Oftast känner jag mig stark, att jag lyckas övervinna rädslan. I början fick jag panik och hjärtat slog så hemskt snabbt varje gång mat-brickan ställdes fram. Men vissa dagar är min ångest starkare och jag kan inte äta något.

7. Har du någon gång tränat yoga eller qigong eller någon annan sorts skonsam energiträning du skulle kunna ha nytta av nu ?
Svar: Nej, men har alltid velat testa yoga. Verkar underbart.

8. Hur blev du intresserad av Buddhism ?
Svar: Buddhismen har liksom alltid funnits med mig i mina tankar. Sedan jag läste om det i mellanstadiet har jag tyckt att det är den enda rätta vägen.

9. Brukar du läsa självhjälpsböcker ? Någon favoritbok isåfall ? (Själv tycker jag att Louise Hay är rätt bra).
Svar: Har inte läst någon självhjälpsbok. Ska kolla upp L. Hay.

10. Har du en dröm om något?
Svar: Bli frisk, bli kär, utbilda mig, flytta utomlands, ha ett roligt arbete.

11. Vad ville du bli när du var liten?
Svar: Florist.

12. Vilken är din favoritfilm?
Svar: Svårt att välja en..Donnie Darko, Amelie från Montmartre, Léon..

13. Vad gick du för program på gymnasiet?
Svar: Började Estet bild/form, bytte sedan till musik men kunde inte gå klart pga. psykiska besvär. Men vill väldigt gärna gå folkhögskola.

14. Vilken mat är svårast/lättast att äta för dig?
Svar:

Svårast: Potatis, vitt bröd/ris/pasta, socker/godis/kakor/glass/flytande kcal, feta animaliska mejeriprodukter (smör, ost och grädde är värst) olja, banan, avokado, nötter (men har faktiskt vågat äta lite nötter/avokado det senaste).

Lättast: Frukt och grönsaker, bönor/linser (har enbart kunnat äta det)

15. Hur länge var du sjuk innan du lades in?
Svar: Lite mer än 1 år.

16. Har du varit sjuk förut?
Svar: Inte på det här sättet.

17. Vad vägde du innan du blev sjuk/vad väger du nu?
Svar: Innan jag blev sjuk vägde jag ca 54 kg till mina 174 cm. Vägde som minst knappt 30 kg. Nu har jag gått upp 8 kg på 2½ månader tack vare sondmatning (38 kg alltså).

18. Vet du varför du blev sjuk?
Svar: För att jag var/är depressiv, tappade lusten för allt. Maten smakade inte bra längre och allt eftersom fick jag mer och mer ångest över att behöva äta.

19. Jag undrar vilken din största rädsla inför att äta är?(något som är förbjudet för dig)Är det ifall siffrorna på vågen blivit högre?
Du tror/känns som att du gått upp 5 storlekar? Det kanske inte handlar om det överhuvudtaget, undrar bara vilka tankar som rör sig i huvudet.
Svar: Vet faktiskt inte riktigt, rädslan för att gå upp i vikt spelar inte störst roll, det är något annat. Mat får mig att kallsvettas och vilja gråta. Kanske för att jag ville dö och att mat skulle förstöra "min plan". Gud vad störd jag är...Märker ju självklart att jag gått upp i vikt, men dock har jag samma klädstorlek. Se även fråga 14.

20. Känner du dig smutsig och misslyckan inför andra?
Svar: Ibland skäms jag över att jag ätit något. Speciellt när någon säger att jag "är duktig". Jag skäms även
över att jag är sjuk, över hur jag tänker och att jag är så ledsen.

21. Hur klarar dina tarmar av ätstörningen? Fungerar dom trots all stryk?
Svar: Innan sjukhustiden har min mage alltid mått bra, faktiskt. Men denna sond-vällingen misshandlar min mage fullständigt.

22. Hur gick det till när du blev inlagd, tvång?
Svar: Den 25 oktober gick jag självmant till vårdcentralen där jag bor. Jag orkade knappt gå upp för trapporna, ta på mig mina egna kläder eller resa mig upp ur sängen. Jag fick ta blodprov, EKG, vikt och längd. EKG gick inte ens att genomföra eftersom min kropp var för liten för att ens fästa "plopparna". Men jag blev hemskickad med antidepp-medicin och sömnpiller. 1 vecka senare skickades ett brev hem till mig att jag var fullt frisk. Jag började äta medicinerna och efter några dagar träffade jag min mamma. Hon märke att jag var helt annorlunda eftersom medicinerna var alldeles för starka. Hon ringde då (utan att jag visste) till Helenamottagningen i Skövde och frågade lite om medicinen och uppgav min vikt och längd. Sköterskan hon pratade med blev jätteorolig då hon räknade ut att jag hade ett BMI på 10 och strax därefter blev jag kallad till min vårdcentral. Jag gick dit, igen. Inne i ett rum satt en manlig läkare och väntade på mig. Han tittade på mig och sa att jag hade två alternativ. 1. Följ med mig, sätt dig i sjukhustaxin och åk med till Falköping. 2. Vägrar du blir det tvångsvård. Jag började gråta, blöda näseblod och tyst upprepa : Jag vill inte snälla, jag vill inte. Men jag följde med, jag visste ju faktiskt i vilket dåligt skicka jag var i. Men var ledsen för att jag inte ens fick försvinna. I Falköping blev fick jag ett rum, de la mig i sängen, tryckte ner sond-slangen, tog massor med prover hela tiden och jag fick ligga med dropp. Jag var livrädd.