Nov. 23, 2010
Ibland känns det inte på riktigt. Finns jag nu? Vad hände med det livet jag levde.
Är det fortfarande kvar?
Nov. 9, 2010
I natt låg jag vaken. Hörde bara vinden utanför. När ljuset sträckte sig över sjukhusets innergård som jag kan blicka ut på ifrån mitt fönster bländades jag av snö. Den gnistrar inte vackert idag och de små röda vinteräpplena som mamma tappert försökt få mig att äta doftar inte längre. I min näsa dröjer bara en konstant sjukhuslukt kvar och illamåendet väcker bara större lust för aptitlösheten. Dovt lysande lampor i byggnadens fönster suddas ut när morgonen blir till dag. Kanske mår jag lite bättre imorgon...
Nov. 7, 2010
Idag är det bara tyst. Som efter en storm som lagt sig tycks hela sjukhuset ligga i dvala. Jag läser "kafka på stranden" & låtsas att pojken som kallas kråkan talar till mig. I mitt rum lyser samma sol in som i somras. Den värmer lätt medan jag sväljer vita piller som ska få mig att sluta tänka..
Tack för att ni tittar in & för det ni skriver.
Nov. 5, 2010
En vit papperstrana stirrar sig blid på mig. Förgäves, med längtan. Kampen om att få varje dag att gå snabbare slår lika hårt och sakta som mitt lilla hjärta. Jag får inte använda mina egna ben så varje muskel i min kropp har blivit stel. Luften känns tunn när jag andas och verkligheten utanför är lika dimmig som en vintermorgon. I början hade jag inte varit ute på en vecka. Nu får jag rulla sakta inbäddad i varma kläder och filtar. Kanske får jag börja använda min egen kropp om några veckor igen. De försöker bygga upp mig långsamt, väcka mig på nytt. Jag försöker bara stänga inne alla de tårar som aldrig slutar trycka. Jag saknar livet. Jag saknar mig..
