Jan. 6, 2011

Jag tror att allt är möjligt för dig. Ju längre tid som går, desto lättare kommer det att gå. Kram <3

du är så mycket starkare än.. än typ alla i hela världen. du är en hjälte, allt kommer ordna sig. jag lovar.

Grejen är den, att dom flesta inte klarat en dag i detta helvetet. Du är stark! Jag vet av egen erfarenhet att du i framtiden kommer se tillbaka och tänka "jag var stark som stod ut".



Och det bästa är att det är värt det!!

Grejen är den, att dom flesta inte klarat en dag i detta helvetet. Du är stark! Jag vet av egen erfarenhet att du i framtiden kommer se tillbaka och tänka "jag var stark som stod ut".



Och det bästa är att det är värt det!!

<3

Jag håller med Cornelia. Tänk på hur stark och stolt du kommer känna dig i framtiden! Det är värt det precis som alla människor är värda att må bra.

Det är konstigt hur man kan bry sig om och nästan känna en annan person bara genom att läsa dennes blogg.. Jag vill bara säga det, att det finns många här som lyssnar och bryr sig om dig. Jag vet hur det är att må dåligt (tyvärr)... Du kommer komma igenom det här och bli så otroligt mycket starkare på andra sidan! Ta hand om dig <3 Massa styrkekramar från bara lilla mig.

Det är för jävligt orättvist att vissa drabbas av den här sjukdomen. Jag jobbar just nu på att komma över det, känslan av orättvisa alltså. Det är ingenting man förtjänat, vissa råkar bara ha oturen att drabbas. Precis som med vilken kroppslig sjukdom som helst!

Men trots det kan jag säga att jag, så här på slutet av min sjukdom (för den har ett slut, även om det är svårt att föreställa sig), inte för allt i livet hade velat vara utan det jag kämpat mig igenom. Tänk att något så fruktansvärt kan bli något så betydelsefullt!

Jag tror att utan den här sjukdomen hade jag fortfarande varit lika blyg, osynlig och osäker på mig själv som jag var tidigare. Tack vare att jag tvingades kämpa mig igenom det här har jag blivit starkare än de flesta jag känner. Och det syns även utåt!

Jag vet och förstår precis hur fruktansvärt hopplöst det känns för dig nu, Emmelie. Men fäst blicken på målet på andra sidan och gör det målet till något att leva för. Du kommer att nå fram, men som en något starkare person!



Många stora KRAMAR från Carin!

När en sjukdom härjar som värst är det lätt att fastna i nedvärderande tankar om sig själv.

Det är då man behöver komma ihåg att man inte ÄR sin sjukdom. Du ÄR inte värdelös, men sjukdomen får dig att känna dig så.

Livet är växlande, pulserande. Vi flyter fram som drivved i en flod och så fastnar vi någonstans.

Där ligger vi och nöts mot stenar, fångade i samma flöde. Det är mänskligt att fastna. För en del handlar det om kortare stunder, för andra om längre. Men en situation, ett tillstånd, varar inte för evigt. Vi kan ta oss loss och börja vår färd igen med nya strömmar, med nya krafter.

Har du sett filmen It`s a Wonderful Life ( Livet är Underbart ) med James Stewart ? En fantastisk film om hur mycket en människa påverkar andras liv.

I mina svårare stunder brukar jag tänka på de bra saker jag ändå uträttat, oftast de där små händelserna som inte är världsomvälvande, men som ändå är så viktiga i vardagslivet.

I mitt jobb träffade jag en gång en man vars fru hastigt avlidit. Jag hade aldrig träffat honom förut

men han var så uppenbart förtvivlad att jag lade min hand på hans axel och sa några tröstande ord.

Hans ansiktsuttryck förändrades för en stund, som en lättnad svepte igenom honom. Det han behövde just då var att någon brydde sig, även om det i det här fallet blev jag, en total främling. Givetvis hade han en lång, svår sorgeprocess framför sig, men

för ett kort ögonblick fick han en viss tröst.

Till saken hör att jag brottas med social fobi, men i just det ögonblicket styrde min fobi inte mig, JAG

styrde mig.

Jag funderar på det där ibland, tänk om jag inte hade gått igenom det jag gått igenom, alla stunder av hopplöshet. Då kanske jag hade stått där och skruvat generat på mig som en del människor gör när de ställs inför en människa som mår dåligt.

Jag följer massor av bloggar och forum och har under lång tid velat lämna kommentarer, men min sociala fobi har tyvärr hindrat mig. Helt irrationellt eftersom man kan vara anonym, men så är det med fobier. Så läste jag ditt inlägg den 17

December och utan att egentligen tänka började jag skriva om det finaste jag vet. Det var en tröskel jag behövde komma över. Hade du inte haft din blogg

så hade jag förmodligen fortfarande suttit och våndats över min oförmåga att delta i kommentarfält.

Så,jag är tacksam för att du bloggar. Som du ser så

är du värdefull. Vi människor bär på en massa olika problem, men vi sitter i samma båt, och det vi gör blir som ringar på vattnet.

Var snäll mot dig själv, Emmelie. Fokusera på det som är positivt. Ha tålamod. Lev en sekund i taget.

Jag önskar dig balans och harmoni.

Håll ut, du verkar har mycket inom dig..känns som en kass kommentar men saker och ting kommer till slut bli bättre. Överlev och bli den enormt starka människa som jag tror finns inom dig..en stund i taget, en dag i taget

Du kan.

Jag vet.

Jag vet att du har ett estetiskt sinne som inte många kan tänka sig.

För 15 månader sedan var vi, du och jag, på ett bröllop. Det var i en liten, liten kyrka.

På det bröllopet tog du kort.

Till detta nygifta par hade du gjort chokladtårta med hallonfyllning, men det mest otroliga med dem var dess dekorering.

Jag vet att du gjort detta, och det var vackert.

Ville bara att du minns det..