Jan. 12, 2011 la liberté?
En gång skrev jag in mig frivilligt på psyket. Jag var sönderstressad, utmattad av sömnbrist och ville inte vara bland människor. Jag fick en sömntablett som jag blev helt groggy av. Just den natten fick en kvinna längre ner i korridoren en psykos. Jag väcktes av ett oerhört vrålande, larmet gick och ett helt gäng vårdare rusar förbi min dörr. Och där ligger jag och undrar om jag drömmer eller är vaken. Jag skrev ut mig själv efter två dygn. De två dygnen var otäcka, men så fantastiskt lärorika.
I mitt utmattade tillstånd hade jag börjat fundera på om jag var psykiskt sjuk. Efter att ha träffat människor som verkligen var psykiskt sjuka så insåg jag att jag definitivt inte var det. Det jag behövde var att vila. En kompis satt där i drygt två månader. När han kom ut så klarade han inte av att börja arbeta med sig själv, att använda sig av tiden på psyket, att konfrontera sig själv, han valde alkoholen istället. Försök göra det bästa av din tid.
Människor missbrukar en massa saker för att slippa möta sig själva, alkohol, sex, spel, köphysteri etc etc.
Min granne vräker på stereon på högsta volym när han kommer hem från jobbet, han verkar vara rädd för tystnaden och ensamheten.
Den bästa läkaren jag träffat satt och lyssnade på mig babbla en lång, lång stund om mina problem. När jag var färdig tittade han lugnt på mig och ställde två frågor : "Varför är du så hård mot dig själv ? "
och "Är du medveten om hur ofta du använder uttryck som är antingen-eller ( dvs inget utrymme för gråzoner ) ? ". Vilken jäkla självinsikt jag fick av det. Samme läkare frågade vid ett annat tillfälle
om jag var lika hård mot mina kompisar, ställde samma krav på dem som på mig själv. Det gjorde jag ju inte, jag gillade ju dem. Varför kunde jag då inte gilla mig själv, acceptera mig med alla fel och brister ? Jag accepterade ju deras brister, för det är ju mänskligt att ha dem.
Ibland när jag hör människor prata om deras resor runt om i världen så tänker jag : jag har rest genom mitt inre, alla mörka vrår där gråt och bitterhet gömmer sig. Längre resa kan ingen göra.
Du har uppenbarligen redan börjat din resa, Emmelie.
Du skriver ju att du vill slippa dig själv. Så långt kommer många människor aldrig, att våga erkänna det för sig själva.
Det är lite som en tågresa där man löser ny biljett vid varje station, fast istället för biljetter är det frågor :
Vad är det som skrämmer mig i mötet med mig själv ?
Varför kan jag inte vara snäll mot mig själv ?
Varför kan jag inte acceptera att jag är född till en människas liv, med allt vad det innebär ?
Jag vet att du har styrkan att tackla alla problem du brottas med, det är uppenbart när man läser din blogg.
En vandring på livets väg är inte alltid en raksträcka men du har många medvandrare här bland kommenterarna.
Jag kan tänka mig att du kan bli en stor förebild för många, kanske skriva en bok, hålla föredrag om vad du gått igenom. Sen när du mår bra, vilket du kommer att göra.
Tänk dig bara att du hjälpte mig över en stor tröskel och vi har inte ens samma sjukdom, tänk vad du då skulle kunna göra för de som har samma sjukdom som du. Men först ska du tänka på att hjälpa dig själv, att du ska bli frisk.
Jag tänkte inte avslöja så här tidigt att jag börjat snickra på en egen blogg (jag den sociale fobikern!!), men nu verkar ändå vara rätt tillfälle. Trots att den knappt kommit ur startgroparna, så vill jag att du ska veta att den bloggen inte skulle finnas om inte du varit så öppen med ditt dåliga mående. Ringar på vattnet.
Finns frihet ? Ja, den finns inom dig, du behöver bara hitta den. Som Buddha sa : "Be a light unto yourself." Som Jiddu Krishnamurti sa : "Truth is a pathless land." Sök och finn.
Den närmaste tiden kommer att bli väldigt stressig för mig. En person som betyder väldigt mycket för mig kommer att genomgå en större operation, så nästa vecka kommer jag att vara på annan ort, utan internetåtkomst.
Men jag kommer att sända goda tankar och jag önskar dig all lycka i världen.
Till "Mörkgrönsolitär":
Tack för allt du skriver och tänker.
Tack för att du vågar och finns.
Tack för all din styrka, du är en inspiration.
Jag åker iväg i morgon bitti, är förhoppningsvis tillbaka nästa helg.
Lycka till nu i veckan som kommer, jag håller tummarna för dig.
