Idag tillåts solen skina. Jag öppnade fönstret inne på toaletten, dels för frisk luft, dels för att lyssna på hur morgonen låter. Jag har glömt allt som jag uppskattade innan jag kom hit. Jag har glömt att det finns en värld utanför där ständigt liv pågår. Det känns overkligt för mig att tänka på människor som går till jobbet på morgonen. Hur de väcks av en ilsken signal, dricker sitt morgonkaffe och skyndar sig iväg. Är de lyckliga? Vad kommer de sedan hem till? Jag hoppas att många har en familj att längta hem till.

Jag låg vaken större delen av natten. Tänkte på min tjugoårsdag som närmar sig. Kände mig otroligt ledsen och jag skämdes inför mig själv. Jag rörde vid mitt mitt eget ansikte, mina fingrar var iskalla. Vem är jag i denna kropp och vad jag har jag gjort med mitt yttre skal? Jag tänkte på hur jag vanvårdat det som ska skydda själen och hur liksom livets alla svårigheter lätt lyckats tugga sig igenom dessa tunna hinnor. Samtidigt kände jag en otrolig styrka. Hur har jag klarat allt? Jag förstår nu; att mäniskor är otroligt starka. Var starka med mig.