Händerna skakade när jag skulle äta upp ett äpple. Efteråt kändes det som om jag hade svikit hela min värld. Jag hade förstört genom att äta, få lite mer kraft, leva kanske en dag till. Jag hade svikit min ena halva. Den halvan som ville ge upp och dö. Den halvan som trodde att mitt liv kunde försvinna obemärkt. Jag kunde slå mig själv många gånger, tänka att jag måste sluta vara mitt eget monster. Men innuti var det någon som stod och skrek åt mig; Dö idiot, dö! Så länge jag åt lite, vägde sjukt lite och mådde sjukt dåligt kändes det som om det var allt jag var värd. På något sätt kändes det bra. Att jag fick vad jag tyckes förtjäna. Mitt liv blev lättare att hantera. Smärtorna i hela kroppen blev som vilken vardaglig sak som helst. Jag slapp gråta för att jag var så utmattad, jag slapp bry mig om saker som jag annars tyckte var jobbiga, jag orkade helt enkelt inte ens oroa mig över saker. Jag kunde inte le, inte skratta och som sagt, inte gråta. Jag var ingenting och jag gillade det. Jag älskade det för att jag var så trött på att vara ledsen och rädd.

Jag såg tjejer på tv och i tidningar som var sjukt smala, jag läste om anorexi men fattade inte själv att jag där. Inte förens första dagen på sjukhuset när jag duschat och såg mig i spegeln efteråt. Jag kommer ihåg att jag nästan svimmade, allt jag såg var en utmärglad kropp. Min hud var grå och det fanns inte en enda milimeter fett på hela kroppen. Min redan stora avsky över mig själv växte på några sekunder. Jag satte mig ner på golvet och kände att allt blev svart. Jag tänkte; nu finns jag inte mer...

Jag läste om Isabelle Caro. Vi hade nästan samma BMI.