1.2.2011

Jag får gå på  avdeningen själv nu. Endast rullstol vid utevistelse. Jag borde vara glad (jag är glad), men idag har jag bara gråtit och i huvudet bränner mitt eget kaos. Jag stod ute på balkongen förut, höll handen mot gallret. Jag lever i en bur, jag är en ful fågel, inlåst. Kommer inte ut.

För några dagar sedan stod jag bredvid en sjukhussäng som besökare och en känsla sköljde över mig : "Så här känns det att vara i Helvetet".

Då mindes jag plötsligt en zenbuddhistisk historia.

En zenmunk blev tillfrågad om var himlen börjar.

Han pekade mot en punkt på marken. Han fick frågan om var helvetet börjar. Han pekade på samma punkt.



Ofta är det är det inte vad som händer oss, utan hur vi reagerar på det som avgör hur vi formar vår framtid.



Du låter positivare nu än i förra inlägget, det är bra. Kom ihåg att ur kaos kan även ordning födas. En burfågel kan även sjunga och en dag bli fri.

:*

jag var själv i samma situation för bara senast 1 år sen.. trodde aldrig att jag skulle kunna hitta tillbaka till livet. Minns hur långt bort livet utanför kändes, overkligt långt bort. Hösten kom o gick, vintern kom o gick, o jag gick runt som i en dimma, allt bara passerade, livet passerade - utan att jag knappt märkte det, eller ens brydde mig.



Jag är inte frisk,långt ifrån. Men långtifrån där jag var. Det går. Den här vintern har jag varit med om, upplevt. Inte innanför kala vita väggar med känslokalla vita rockar,skallrande blodvagnar,tvång o hot NEJ utan ute i luften,inomhus m familjen,hos vänner,inga tvång inga hot....Vet du om du fortsätter kämpa på,o ja..i ditt fall (o så även i mitt) gäller det att äta, o tänka, fundera på vad du gör, ifrågasätt varför du gör som du gör, o bestäm dig för vad du ska göra när du är fri därifrån, ifrågasätt dina känslor, ifrågasätt din ångest.

Många år har passerat för mig,sådär utan att riktigt få uppleva dem. Den här sommaren ska jag uppleva på riktigt, inte innanför väggar.

Alla andra lever, skrattar, umgås, så varför ska inte VI få göra det?!



Jag vill att du kämpar, aldrig ger upp. Jag tror på dig, för att jag vet att det går. Och jag LOVAR att livet inte är så avlägset som det känns just nu.

Kämpa på nu fina du♥

(ja,det e jag som du mejlat med lite,o jag vet jag sa att jag skulle hålla mej härifrån,o jag borde verkligen,för jag e så lättpåverkad,men kan ändå inte riktigt släppa dej,så snälla söta du ge inte upp nu..)



STOR KRAM♥

Jätteintressant blogg, hoppas att det går framåt för dig.