Där bortom skogen hörs ett eko från en bister köld som knäpper. Utanför ett synligt knastrande skal på allt som existerar. Som blixtrar framför mina ögonlock vaknar jag till. Väcks ur en djup håla, en brunn utan botten. Varje natt samma sak, dessa blixtrar. Kan jag inte bara få sova bort allt som gör ont?

Under sängen är det mörkt och kallt, likt en grotta där jag på dagen stoppar undan alla monster som leker med mig varje natt.

Sen kommer tystnaden, hör mitt eget hjärtas tunga slag, jag tänker; orkar det verkligen mer, finns det något kvar? Kanske, men det är bara kylan från en svulten kropp som svarar.