Dec. 4, 2010

28/10 vägde jag 30 kg. Jag kommer vagt ihåg läkarens röst; antingen följer du med frivilligt eller också måste vi tvinga med dig. Jag började såklart gråta, frysa och blod från näsan rann ner på min tröja. Jag var livrädd. Men sjukhustaxin kom som lovat.

En sköterskas varma händer hjälpte mig ner i en kall och okänd säng ungefär två timmar senare, 45 minuter hemmifrån. Ett BMI på 10, en kropp som bara hade två-tre dagar kvar att leva. Sedan en slang ner i näsan, genom halsen och ner i magen. Men jag låg still, blundade och önskade att jag snart skulle vakna.

Slangar och nålar överallt, mina armar stuckna och tappade på blod. Dropp och sondmatning. Till och med nu, snart 1½ månad senare..

Dagar går så långsamt att gränserna mellan natt och dag, dagar och veckor bara har fina, suddigt tunna linjer.

Håll i livet! För så här på cyberavstånd så har jag sett en fin människa som är värd att må bra och leva fullt ut.

Kram

Massor av kramar till dig!!

Får man fråga på vilket ställe du är på? Din utsikt från fönstret ser nämligen väldigt lik ut där jag va...

Jag började följa dig precis innan du blev inlagd... jag hittar inte ord. Men jag känner med dig och hoppas att du orkar låta kroppen återhämta sig och orkar ta emot hjälp. <3

fokuser på det positive,dine venner,sol,glede og familie. dette klarer du!! :*

Nej men gud! Tänker på dej!

Alla ord är för små, men ärligt: krya på dig, ta hand om dig så gott du kan och orkar. Kramar.

Måste bara få säga, vad skönt att du tog emot hjälpen. Ta hand om dig.

Ta hand om dig! Kramar

Ta hand om dig! Skickar massor av värme i kylan.

Gråter när jag läser ditt inlägg.

Fortsätt lev.

Livet är för värdefullt för att slösas på detta vis.

Kärlek till dig min vän.

vill bara titta in och säga att jag tänker på dig samt att jag vill önska dig en så bra helg det bara går att få :) jag ska försöka att skriva så fort jag kan :) kram <3