Dec. 23, 2010

Jag känner verkligen med dig, Emmelie! Jag vet att sjukdomen är ett monster som äter upp en inifrån, som förgör ens minsta lilla hopp om ett verkligt liv. Jag har inte varit fullt så illa drabbad som du, men jag har haft det länge. Så länge att jag inte riktigt vet vem jag är utan min sjukdom. På utsidan syns den inte så mycket längre. Trots allt, så har jag många dagar som är bra. Varje sådan dag är ett bevis på att det är värt att fortsätta kämpa, och med tiden blir de faktiskt fler och fler. Det är värt att fortsätta famla i mörkret, för tillslut hittar du en liten, tunn tråd att hålla i. Och den tråden kommer därefter att leda vägen genom resten av resan, bara du håller hårt och inte tappar hoppet om att det en dag kommer att bli ljust igen!



Många stora och varma kramar från Carin

Vi hejar på dej! Kram

Jag vill önska dig en god jul. Vi ses ju när jag kommer och hälsar på!



Ge inte upp nu.

Jag kommer nog aldrig förstå hur hemskt det måste vara. Försök att tänk på allt som spelar roll, tänk på den stora värden där utanför Sveriges gränser, bortom karga landskap och lagom och ledsenhet och vita lakan och välling som bara väntar på dig. Världen är för vacker för att man ska låta den vara, för fantastisk och full av skönhet för att ligga på ett sjukhus och missa den. Världen väntar på dig, du är ung och världen är vacker. Kämpa. Dröm. du klarar det.