Idag åt jag frukost med Toru Okada. En gammal vän vars värld jag ofta längtar till. Mitt och Harukis eget lilla paradis nerskrivet på åttahundra sidor. I mina drömmar vrider också världen upp sig. Som inatt då jag vaknade av ett knarrande, knackande inom mig, i mitt eget huvud. Kanske har jag också en liten nyckelfågel i mitt inre. En liten envis varelse som dag för dag vrider upp mig, som en gammal klocka. Någon som säger att jag måste finnas, att jag har något som finns att kämpa för.