Nov. 5, 2010
En vit papperstrana stirrar sig blid på mig. Förgäves, med längtan. Kampen om att få varje dag att gå snabbare slår lika hårt och sakta som mitt lilla hjärta. Jag får inte använda mina egna ben så varje muskel i min kropp har blivit stel. Luften känns tunn när jag andas och verkligheten utanför är lika dimmig som en vintermorgon. I början hade jag inte varit ute på en vecka. Nu får jag rulla sakta inbäddad i varma kläder och filtar. Kanske får jag börja använda min egen kropp om några veckor igen. De försöker bygga upp mig långsamt, väcka mig på nytt. Jag försöker bara stänga inne alla de tårar som aldrig slutar trycka. Jag saknar livet. Jag saknar mig..
Kommentarer
Postat av: Mia
Blir ledsen när jag läser dina ord och jag hoppas av hela mitt hjärta (fast vi inte varandra) att du snart kommer må bättre.
Kram
Postat av: Mia
Det skulle vara ett känner mitt i parentesen.
Postat av: anni
det gör ont i mig att läsa det här. jag önskar att du blir bättre! <3
Postat av: eanie
värme & stor kram till dig. sköt om dig!
Trackback
